I vår pittoreska vallachiska region levde en herde som hade en stor gård med massor av lockiga får. I flocken fanns ett dussin ulliga får, de såg likadana ut, den ena som den andra. Bland fårens dagliga sysslor ingick att beta väl på den enorma ängen full av färskt gräs, och de tyckte mycket om att utbyta komplimanger med varandra om hur vacker, vit och varm deras ull var.
En gång om året drev herden in alla fåren i ladan och klippte deras ull där. Alla fåren var mycket lika, både till utseende och personlighet. Efter den årliga klippningen kom de ut en efter en från ladan och tittade stolt tillbaka på ullhögarna som hade klippts från dem.
En dag fick flocken ett litet tillskott – ett lamm som fick namnet Woolee. Lammet Woolee var annorlunda än de andra. Hon kunde inte beta i flocken, tvärtom var hon mycket nyfiken och föredrog att springa ensam på ängarna vida omkring. Under all denna utforskning blev hon ofta smutsig, hoppade i en pöl här, och i lera där. De andra fåren kände inte till något sådant, så de började håna henne och peka på henne. Man pratade om Woolee som det smutsigaste fåret. Hon var ett skämt, hade inga vänner, och de andra fåren skröt ofta inför henne med sin vita, fluffiga ull, som fyllde herdens vackra täcken.
Men även herden själv såg på lammet Woolee med halvslutna ögon, han övervägde till och med att sälja lammet. Lammet Woolee var mycket ledsen, hon kände sig ensam, oönskad och orättvist behandlad. Hon ville inte vara till besvär och planerade till och med att fly från gården, fly till okänd ort. Som varje år kom tiden för fårklippning. Herden drev in fåren i den stora ladan och lämnade Woolee ute som vanligt. Fåren skrattade och ropade till varandra när de gick in i ladan: ”Titta på den smutsiga, hennes ull duger inte ens till att torka golvet med”. Lammet Woolee stod sorgset utanför och tittade på de andra. I sitt sinne tänkte hon ”om jag ändå hade så fin ull som de andra fåren”. På den klara himlen började det mörkna. Himlen täcktes mycket snabbt. Ett kraftigt regn och blixtar kom. Fåren i ladan skrattade så de höll på att spricka: ”Titta på henne, Woolee är smutsig och kommer dessutom att bli våt”. Lammet Woolee hade ingenstans att gömma sig, herden släppte inte in henne i ladan heller, så hon blev våt och våt. Det kraftiga regnet med vinden började tvätta hennes ull och vinden blåste bort hennes grå färg. Efter en stund skingrades molnen på en sekund som genom ett mirakel.
Woolee märkte ingenting, eftersom hon hade ögonen stängda när hon grät. Fåren i ladan vände sig långsamt om, rullade med ögonen och ropade förvånat: ”Vad händer? Titta på henne”. Woolees ull var underbart vit, vit som snö. Solen tittade fram med en mild bris som fluffade upp Woolees ull. Woolee öppnade ögonen och kunde inte tro det, hennes ull var vit! Den vitaste i hela flocken, verkligen som nyfallen snö och fluffig som ett duntäcke.
Herden, som klippte fåren, skar sig i fingret av ren förvåning. Han slutade klippa och sprang snabbt för att titta närmare. Han granskade Woolee och kunde inte sluta klappa den mjuka ullen. Herden tog Woolee och ledde henne in i ladan till de andra. I ladan var det ett stort sorl och uppståndelse. Woolee blev det vackraste lammet, alla kunde inte ta ögonen från henne och alla fåren ville vara nära henne. Herden klipper fåren år efter år. Det enda lammet Woolee klipper han aldrig. Hon är så vacker att han tycker det är synd att blanda Woolees ull med de andras. Så vid den årliga klippningen hjälper Woolee bara sin herde i ladan så att allt går som det ska. Hon går runt på gården med sin frodiga ull och alla andra får runt henne vill åtminstone värma sig vid Woolee.
Lammet Woolee har ett gott hjärta och värmer därför, trots allt, gärna alla fåren i flocken.
Ur hela berättelsen kan man dra flera lärdomar. Det betyder inte att någon är sämre bara för att den är annorlunda. Inte varje storm som kommer skadar oss. Och att solen alltid skiner efter varje storm.
