Vi pratade med Michal Milerski om hur det är att vara en riktig fåraherde. Han är uppfödare av ursprungliga valakiska får och även forskare vid institutet för djurproduktion.
Visste du alltid att ditt yrkesliv skulle kretsa kring får?
Jag anade det.
Hur så?
Vi hade flera får hemma redan under min barndom. Dessutom kommer jag från Jablunkov-området, där fåruppfödning har en lång och rik tradition.
Hur länge har du ägnat dig åt detta?
Efter att ha avslutat lantbruksskolan i Brno fick jag 1991 anställning vid Forskningsinstitutet för djurproduktion i Prag-Uhříněves, där jag främst sysslar med avelsfrågor för små idisslare. Men jag drogs fortfarande till min hembygd, så efter tio år kom jag överens med institutets ledning om en distansform av samarbete och 2002 startade jag min egen fåruppfödning i Nýdek i Schlesiska Beskiderna.
Är detta ditt huvudyrke?
Ja, alla mina yrken är på något sätt kopplade till fåruppfödning.
Vad behöver en sådan fåraherde, vad måste han kunna?
En fåraherde behöver en hatt så att det inte regnar på hans huvud och solen inte steker på det, han behöver en herdeväska över axeln, där han kan lägga sitt mellanmål och några nödvändiga småsaker, och han behöver en herdestav, som är hans tredje ben och förlängda arm. Han måste kunna skydda hjorden och hålla den samlad, han måste känna sina får och deras behov, han måste vara vaksam och reaktionsförmåga varje ögonblick på dagen och natten, och å andra sidan är det också kopplat till att han måste veta när och hur han ska vila.
Arbetar alla fåraherdar med en vallhund?
En vallhund är en värdefull hjälpreda för fåraherden, särskilt om fåren betar fritt. Numera betar vi dock oftare i inhägnader, där till exempel ett elstängsel tar över hundens roll. Vi har också en vallhundsras, men jag måste erkänna att vi bara använder den sporadiskt, till exempel när det behövs för att samla ihop en fårhjord. Även när jag flyttar hjorden har jag funnit det mer effektivt att få ett ledarfår, som de andra fåren sedan följer, och att hantera hjorden på detta sätt. Det är dock en individuell fråga för varje fåraherde.
Finns det tillräckligt med fåraherdar idag? Är det svårt att hitta dem?
Bristen på arbetskraft är ett stort problem inom fåruppfödningen i hela Europa. Det beror uppenbarligen på motsättningarna mellan dagens människors livsstil och de krav som ställs på goda fåraherdar, särskilt när det gäller arbetstidens längd.
Hur har detta yrke förändrats genom åren? Ser herdens arbete ut som förr?
Här måste jag påpeka att ursprungligen betecknades en herde som den som adeln eller fäbodföreningen anställde för sommarens betessäsong. Herden anställde sedan hjälpare - vallpojkar och fårherdar, ledde verksamheten på fäboden, bestämde var fåren skulle beta och ägnade sig särskilt åt mjölkbearbetning och osttillverkning. I detta avseende började herdeyrket i vår region att försvinna redan någon gång i mitten av 1800-talet, då adeln pressade på för återbeskogning av Beskidernas betesmarker för att få virke till industri- och byggnadsutveckling. Herdar i ordets rätta bemärkelse kan vi fortfarande möta på privata fäbodar i Slovakien, södra Polen eller Rumänien.
Kan vi föreställa oss det som en romantisk promenad i Beskidernas kullar? 😊
Ja, en sådan föreställning är också möjlig. Och faktiskt, när man ibland, under förflyttning av hjorden, går längs en skogsväg och 300 får trippar bakom dig, det är stunder som än idag väcker de uråldriga herdeinstinkterna i en.
Och ägnar sig kvinnor också åt detta yrke?
Ja, det gör de, och även från förr har vi rapporter om att kvinnor – herdinneor – också drev fäbodar.
Går det bra för fårskötseln och uppfödningen av får? Precis som förr?
Inget är någonsin som förr. Förhållandena förändras överallt, och det gäller även för fårskötsel. I vissa aspekter förbättras situationen, som till exempel nuvarande möjligheter att tjäna pengar på slaktlamm. Inom andra områden är däremot en ogynnsam utveckling märkbar. Generellt kan utvecklingen av förhållandena för fårskötsel bedömas indirekt baserat på utvecklingen av deras antal. En kraftig minskning av antalet får i vårt land skedde på 1990-talet, på grund av prisfallet på ull. Sedan följde en period av gradvis ökning av antalet uppfödda djur, men under de senaste 5-7 åren har denna trend återigen vänt. Orsakerna kan denna gång ses i konkurrensen från köttboskap, vars uppfödning är mindre arbetskrävande, det är färre problem med att sälja produkterna och tyvärr även något mer gynnsamma bidragsvillkor. En betydande roll i minskningen av antalet får, särskilt i gränsnära bergsområden, spelar säkert också vargarnas återkomst till vår natur. Små idisslare är i detta avseende de mest sårbara typerna av husdjur.
Vilka fårraser är vanligast i Tjeckien?
För närvarande dominerar kött- och kombinationsraser av får här. De mest talrika populationerna inom prestationskontroll är raserna Suffolk och Romney. Men det finns också uppfödare som har fokuserat på att föda upp mjölkfår. De föder främst upp raserna Lacaune och Ostfrisiska får. Den tjeckiska populationen av den fertila Romanov-fårrasen har ett mycket gott rykte när det gäller genetisk kvalitet. Det finns ett stort intresse för avelsmaterial från denna population, särskilt i Balkanländerna. Särskilt under de senaste åren har andelen fårraser av olika exotiska former och storlekar, som hålls som hobbyraser, ökat. Totalt är över trettio fårraser inkluderade i prestationskontrollen här.
Vilken fårras föder du upp? Och varför?
Jag föder upp valachiska får, eftersom denna ras har sitt ursprung här i Karpaterna, har spelat en viktig roll i bosättningen av dessa områden och i formandet av lokala jordbruksmetoder och folkkultur. Det är en ras som hör hemma här och som idag betraktas som en värdefull genetisk resurs.
Och vad är det som är specifikt för valachiska får?
De är får som klarar tuffa bergsförhållanden. De har en lättare kroppsbyggnad som gör att de kan röra sig i svår terräng. De har en grov, flytande ull av blandad typ, vars tofsar lägger sig på fårens ryggar som shingel på taket av goralska trähus och säkerställer därmed valachiska fårens ”vattentäthet”. De har ett torrt, ädelt huvud med smala käkar, vilket gör att de kan beta vegetation även mellan stenar. Hos valachiska får förekommer horn inte bara hos baggar, utan också hos en del tackor. De erbjuder mångsidig användbarhet. De utmärker sig inte extra i någon enskild egenskap, men historiskt sett har de kunnat klä och mata människor i bergen med kött och ost.
Och vilka är de mest idealiska förhållandena för dem?
Ständigt ungt, lätt daggigt gräs, en saltsten att slicka på, halvskugga, en värld utan parasitiska rundmaskar, fästingar, flugor och vargar, och en mild bris i ryggen 😊. I verkligheten handlar det dock mer om att djuren anpassar sig till de förhållanden som råder. Och herden bör hjälpa dem med det.
Hur många djur har du i din flock idag?
Under vintern håller vi 150-160 tackor och ungtackor, samt 4-6 avelsbaggar. På sommaren, tillsammans med lammen, växer vår flock till över 300 djur.
Kan du skilja på de enskilda fåren?
Ja, det kan jag, och det är inte så konstigt. Var och en av oss kan ju lätt känna igen 150 av sina bekanta, särskilt om man träffar dem regelbundet. Även i flockar med över 500 får, om de mjölkas varje dag, känner vallhyrdarna igen dem. Hos valachfår är det ännu enklare, eftersom de har behållit en stor variation i färgen, särskilt på huvudet och benen, vilket även tidigare underlättade för enskilda bönder att känna igen sina får på den gemensamma fäboden. Fåren känner och känner igen varandra, och forskning har visat att de kan minnas varandra även efter sex år. När det var upp till 40-50 tackor i flocken kom jag ihåg deras femsiffriga nummer på öronmärkena. Idag är det långt ifrån så, dels är de fler och dels försämras nog mitt minne med åldern.
Hålls det även ullraser här hos oss?
Kanske den enda typiska ullrasen som hålls här hos oss är shetlandsfår. Högkvalitativ fin ull av merinotyp kan även erhållas från den kombinerade rasen merinolandschaf.
Vad tillverkas allt av ull idag? Tillverkas det i stort sett samma produkter som förr?
Förutom den traditionella tillverkningen av kläder och mattor, finns det idag en märkbar strävan efter olika alternativa användningsområden för ull, från vilken man tillverkar till exempel byggnadsisolering, olika mattor för att förstärka grässluttningar, och tyvärr används ull idag även som gödningsmedel, vars fördel är en lång nedbrytningstid och därmed en gradvis frisättning av näringsämnen.
Ser du ull idag som ett underskattat material? Finns det fortfarande intresse för ull?
Woolvilles kunder kan säkert uppskatta ullens kvaliteter, men i stort sett ersätts ull, som en gång var en strategisk råvara, idag i stor utsträckning av syntetfibrer. För fårfarmare här hos oss är försäljningen av ull för närvarande ett stort problem, särskilt med tanke på de mycket begränsade kapaciteterna för tvätt och vidare bearbetning av ull av inhemskt ursprung.
Vad är det finaste med det här arbetet? Vad ger dig mest glädje?
I fårskötsel finns det alltid något att glädjas åt. Du gläds åt födelsen av lamm och när du sedan lyckas sälja dem. Det gläder dig när fåren betar av betesmarken väl och att nytt gräs sedan växer där. Jag hade en vän, tyvärr nu avliden, en riktig vallhyrde här en bit på den polska sidan av Schlesiska Beskiderna, och jag tyckte alltid om att se hur stor glädje han hade vid vårens utsläpp av fåren på bete, och sedan hade han samma glädje vid ”rozsod” på hösten, att betandet upphörde. Fårfarmarens glädje är glädjen över livets kretslopp.
Har du någonsin kommit till en punkt där du sagt till dig själv att du skulle byta yrke?
Nej! Varför det? Som man säger här hos oss: ”Gdo mo owce, tyn mo co chce.”
